Jag är 23 år. Av dessa år har jag spenderat största delen bakom skolbänken. Har alltid sett mig själv som den duktiga flickan, hon som försöker sitt bästa, gör det hon ska, tar på sig lite för mycket för att visa att man kan, helt okej betyg och så vidare. Har alltid haft väldigt svårt i de situationer där jag inte klarar av något... för den perfekta flickan klarar ju allt. Betyg under en viss nivå (speciellt inte godkända betyg) har varit min värsta mardröm men också att inte klara av eller vara duktig inom andra områden, så som fotografi och hästar har också varit svårt, finns ju alltid någon som är bättre.
Efter gymnasiet så åkte jag direkt till Spanien och jobbade med hästar, lite nervöst men mådde riktigt bra trots att jag var ifrån familjen och hästen. Jag var duktig, fick beröm för mitt arbete och jobbade hårt. Men mådde riktigt bra både fysiskt och psykiskt trots att arbetsdagarna ofta sträckte sig under hela dagen (9-21 med en 3-4 timmars siesta mitt på dagen). Efter detta år jobbade jag en del, mådde kanske inte lika bra men mådde inte heller dåligt och sedan för 1,5 år sedan började jag plugga till Socionom på Stockholms universitet. Gick också bra till en början, stressigt med plugg, jobb och häst men det gick bra. Hade saknat att plugga lite så var roligt. Svåra kurser varvades med lite lättare. Sedan i höstas började jag termin 4 efter sommarlovet. Detta blev en mardröm, vet inte riktigt vad som hände men i mitten på terminen började jag må konstigt, speciellt på morgonen. Var riktigt illamående på morgonen och ibland höll det i sig under hela dagen. Fick skippa lektioner för jag inte kom upp ur sängen. Gick till läkaren som tog diverse prover men hittade ingenting och sa att kanske ska jag fundera på om det har med stress att göra. Så kort och gott slutade jag jobba för att hinna med skolan - som detta termin hade gått upp i rasande tempo med tentor där frågorna kändes som de kom från rymden och man visste inte hur de hörde ihop med kursen i övrigt. Och det blev bättre, mådde bättre och kunde gå till skolan. Klarade tentorna nätt och jämnt vilket var allt jag brydde mig om just då.
Sedan kom en hemtenta, som jag trodde jag skulle klara men inte gjorde det. Förstod inte vad som gått fel, hur kan jag inte ha klarat en tenta? Det fanns inte ens i min tanke att inte klara den. Jag säger ofta att jag inte tror jag kommer klara den, för att försöka göra det lättare för mig. Men när resultatet väl kommer och jag fått ett F, då bryter jag totalt ihop. Vilket jag gjorde denna gång, livet blev kaos. Omtentan låg under jullovet, ett lov där jag hade hoppats på att ta igen allt det jag missat i nuvarande kurs, men nu istället behöver skriva en omtenta. Det gick ändå bra, hemtentan blev klar och jag kunde börja fokusera på nästa tenta. Innan jullovet så hade jag behövt bli hämtad från skolan innan ett seminarie för jag mådde illa, men trodde det bara berodde på att jag behövde lite ledigt. Det visade sig att jag hade helt fel. Tre dagar innan tentan och dagen innan sista seminariet kommer illamåendet tillbaka, och det kommer inte smygandes utan totalt kraschlandar. Samtidigt som detta händer får jag information att jag inte kommer kunna praktisera på den plats jag tidigare fått - då den tjejen inte klarar av det ansvaret. Jag får istället praktisera på ett ställe som ligger 1,5 timme från mig, kommunalt, vilket för mig är långt. Speciellt när jag redan mår som jag gör. Allt detta samtidigt gör att jag får bestämma mig för att ta en paus.
En paus. Studieuppehåll. Sabbatsår/termin. I min värld är det ett misslyckande. Jag klarade inte av att gå de 3,5 åren som Socionomutbildningen är. Jag klarade det inte utan var tvungen att ta en paus för att inte totalt gå in i väggen. Det gick inte längre. Har så mycket olika tankar om detta. Jag är glad att jag lyssnade på min kropp och att min kropp sa till innan det blev försent. Samtidigt som jag är så ledsen och besviken på mig själv, varför försökte jag inte lite till? Varför orkade jag inte pusha mig? Så många varför.
Så nu har jag ett halvår med ledighet framför mig. Ska framförallt fokusera på att läka mig själv, göra det jag tycker är roligt och acceptera att det är helt okej, och inget konstigt alls att ta ett uppehåll för att orka de sista terminerna. Jag vill så gärna men har inte ork till det. Men det jag ville säga med detta inlägg är att man behöver inte ha press på sig. Man behöver inte vara så himla duktig hela tiden. Man behöver inte ta på sig så mycket arbete. Man kommer gå in i väggen en dag, och det är inte roligt. Så gör sånt ni älskar och tycker är roligt, saker man måste göra, gör så mycket ni orkar. Man måste inte överprestera och det går alltid att läsa igen kurser i efterhand om man går i skolan exempelvis. Det är inte så viktigt att få de perfekta betygen nu. Det viktigaste är du och din hälsa och ibland måste man göra saker som är jobbiga, man måste kämpa sig igenom det - men se till att ta en paus i uppförsbacken om det behövs. Stanna upp och ta luft trots att det är jobbigt, man måste överleva och ta hand om sig själv först och främst.
Kram.